I morgon blir det arch enemy,engel och the embodied. Hoppas det blir en bra kväll för nu känner jag att jag behöver rocka loss lite :)

Bara mina tankar

här sitter jag nu själv som vanligt. du har åkt och jobbat och innan dess så bråkade vi. Vi kan aldrig förstå varandra, du säger att jag aldrig kan förstå hur du tänker och tvärtom. Men hur ska vi då gå till väga? Jag är fortfarande skör efter allt som har hänt och saknaden är så jävla stor den gör ont så ont att jag glömer bort allt annat. Glömer bort att vara trevlig och förstående men är de konstigt när det inte är någon som förstår mig. Jag hatar att läsa och höra alla andras lycka, jag fick bara uppleva min en så kort tid. Varför ska man krångla till det så mycket, känner man vad som är bäst för sig själv för att kunna laga en trasig själ så varför inte bara göra de då? jag har en sån illska i kroppen att jag skulle kunna krossa någon. du tycker jag är den elakaste människa du träffat, det kanske är så. jag har alltid blivigt världesatt sist i kön och det smittar väll av sig....tyvärr.

Det är mycket jag vill och när jag säger att jag skulle vilja så drömmer jag det är ett sätt för mig och må bra.. konstigt men de behöver inte alltid betyda så som du tror och varför får du alltid ångest av de? jag har många drömmar men du vet vad min största dröm är och utan den är jag arg och ledsen. Jag skulle vilja spola tillbaka tiden och rätta till det som kanske blev fel. Jävla orättvisa!

Kan man köpa harmoni och rättvisa på ebay isåfall ska jag göra det !!!!

en sak är säker det är att du har fel...jag älskar visst dig det är ingen annan som vet det så mycket som jag.

Varför är det så att så många är blir deprimerade och hatar hösten? Jag blir precis tvärtom, jag älskar den och blir nästan vild! luften är frisk och det är nästan som att det går lättare att både tänka och andas. och  nu kommer jag till detta igen. tänke människa...gör inget annat känns det som. Hösten är mystisk och mysig man kan krypa ner i soffan med raggisarna på och med tända ljus och inte behöva känna att man måste gå ut som man känner på sommaren att så fort det blir fint väder så måste man ut och jobba på sol brän   an. nä fy! jag är mysarnas höst mysare och så har jag alltid varit!

Nu skaffa jag mig en blogg i alla fall fast jag tyckte att varför ska jag ha en sån för. Alla andra bloggar ju men nu blev det så! jag tror att jag måste "tömma mig" på alla tankar och intryck och kanske kan jag få tips från andra.

Den sista tiden har jag haft väldigt mycket tankar som jag velat haft svar på men som jag inte kunnat svara på. Jag är bra på att hålla saker för mig själv för jag har en förmåga att känna mig dum när jag berättar för andra.

I sommras hände det som jag tror är alla kvinnors skräck senarie, jag fick ett så kallat missed abortion. Jag och min sambo skulle äntligen till det efterlängtade ultraljudet  då det visade  sig att det var dött sen någon vecka tillbaka. (jag var då i v. 14) Från att allt var helt underbart till att allt bli en mardröm. Tiden stod still efter att läkaren sa att det lilla hjärtat hadde stannat. Jag har läst att över 50% får missfall idag men jag har aldrig hört eller reflekterat över att det faktiskt kan dö i magen men att kroppen fortsätter att göra sitt jobb som att livmodern fortsätter att växa mm. men det hände mig. Efter beskedet fick jag gå hem och vänta en vecka för ett nytt ul och det var en evighets jävla väntan och någonstanns fanns det en liten gnutta hopp men jag kunde inget veta utan bara vänta och känna mig äcklig som gick och bar på ett dött foster och en putande mage .Ena dagen trodde jag mig känna sparkar men antaglig var det ju då redan dött och ena dagen var jag lycklig och höll mig om magen men då jag heller inte visste att det var dött. och inte nog med allt detta så fick jag genomlida att se det när det kom ut, där i det där vita badkaret som inte längre var vitt utan det var ett badkar fullt av blod.

Ett halvt år har gått sen detta och jag är fortfarande sårbar och speciellt nu när tiden börjar närma sig då jag skulle fått det. Men mitt måtto för livet just nu är att allting har sin mening hur jävligt de än må vara och hur ont det nu gör så har det sin mening men faktum är att det är lätt att säga så men det är svårt att acceptera. Livet är  orättvist och det känns som jag trampar runt i en cirkel, bilderna sitter fast brända på näthinnan och jag påminns varje dag.